14 april 2017
Jag kan liksom inte förklara hur jag mår. Jag har förlorat killen som har varit människan som jag stått närmast i 3 års tid, och han har klankat ner på mig och vårt förhållande på ett sånt sjukt och knäckande sätt. Spottat på alla mina personlighetsdrag, det som verkligen är "jag" och gått bakom ryggen på mig.
Jag har så gott som förlorat min bästa vän som jag haft i typ 6-7 år. Jag har ingen som jag kan prata med på samma sätt som henne, och ingen som förstår mig på samma sätt. Jag har aldrig känt mig så jävla fucking tom och ensam i hela mitt liv. Känner ingen mening till någonting, alltså på riktigt. Killen jag dejtar är ett jävla svin, men känner ändå att det inte spelar någon roll - för det kommer ändå alla vara till slut.
P har fått mig att må så jävla bra. Bra på ett sätt som jag liksom inte känt på flera månader. Det är som en fristad för kropp och själ att vara där. Ångesten släpper och jag vet att vad jag än gör eller säger där spelar ingen roll. Han skulle aldrig döma mig för någonting.
Nu vet jag att jag antingen kommer behöva leva utan min bästa vän eller P - eller båda två, och det gör så jävla ont.
Jag har ett ångesttryck över bröstet så gott som hela tiden. Får ibland panik av att vara hemma själv, men får samma gång panik av att vara bland människor. Känner ingen mening med att jobba, äta, vara eller leva. Kan inte sova och om jag gör det har jag mardrömmar. Kan bokstavligen inte svara på när jag var hungrig sist och sov bra.
Jag känner mig så jävla piss, vill liksom inte att någon kommer nära. Vet fan inte vad jag ska göra. Den här känslan av att känna sig värdelös, meningslös, ångestfylld och allmänt jävla PISS äter upp mig.