stora livet
jag har fått nog. nog som i att vilja ha mer utav livet. jag kan inte leva ett liv som bara är vardag och föräldraskap utan behöver mer. jag behöver känna att jag är värdesatt, älskad och åtrådd.
jag kände inte att jag var något av det. men jag behöver bli swept off my feet. eller jo, jag vet att jag var och fortfarande är älskad, men det andra... not so much. eller alltså respekterad och värdesatt var jag, som i någon som är viktig framförallt i rollen som barnens mamma men inte som en uppskattad älskare. jag var inte någon man åtsidosatte kvällsjobbet för. eller ordnade särskilda kvällar, dagar eller upplevelser för på tu man hand. om jag inte specifikt bad om det.
ibland har jag önskat att han bara gjorde mer. att när jag sa att jag inte ville mer istället kämpade. slogs för oss. gjorde allt han kunde. men han led i det tysta. grät tyst när vi åkte bil. satt plågad och tittade ut genom fönstret. slutade äta. men han bad aldrig om en andra chans. han bad aldrig om att få ge mig det jag ville, och då visste jag att han redan gett upp. det var bara upp till mig att avsluta det. döda det skadeskjutna djuret. och jag tror ändå det är tur. för jag tror det bara hade brustit till slut ändå.
men sicket nederlag. att ha varit ihop i sjutton jävla år. jag var ett barn i lagens mening när vi blev ihop. och vi har bara gått från klarhet till klarhet. men sen tog det stopp. inga fler årspresenter eller påskpresenter eftersom en av oss "trodde inte vi skulle ge varandra något". nej, alltså det är inget jävla tvång att visa sin uppskattning.
samtidigt sa han ibland att jag är vacker. och det är fint. och jag tror att jag krossade hans hjärta på något plan. även om det är svårt för mig att se det idag. för om jag hade gjort det borde han ha kämpat mer. om han verkligen ville ha mig så borde han ha visat det. jag hade slagits med näbbar och klor om han hade gjort slut för, säg ett år sen. men vi var inte där nu. istället är han nu tacksam att jag gjorde detta. men det är jag också. för nu tror jag faktiskt att jag har det bästa av två världar.
även om det ibland fortfarande gör ont.