michaela forni - om att älska

"jag minns tiden innan kärlek blev förknippat med problem, jag saknar det naiva i mig själv när jag gärna satsade varenda centimeter av mig själv på den jag älskade. jag saknar den jag en gång var men jag är glad över allt jag har lärt mig, men samtidigt inte. vad lär man sig av ett brustet hjärta förutom hur ont kärlek gör? man blir rädd och det är inte bra. jag orkar inte bli kär säger jag och det är sant, jag orkar inte.

jag är ledsen över att det har blivit så. att man inte orkar med det som egentligen är det finaste av allt. jag är ledsen över att jag förknippar det med något som gör ont."


"det handlar väl om att våga. men att våga är det läskigaste som finns. att stå med hjärtat i handen och tveka, vågar jag ge bort det? första gången var det så pirrigt. vad har jag att förlora? det visste jag inte då. efter några gånger är det mer skitläskigt än pirrigt. att varsamt slå in sitt hjärta i ett litet paket och ge bort det, här får du en present, det är ditt nu. du kan göra vad du vill med det. ja men det är väl klart att det är skitläskigt, när vissa faktiskt har gjort precis vad de velat med det. kastat det i en sjö och plötsligt kan man inte andas längre, hej då nu drunknar jag.

men att ge bort sitt hjärta till någon är den finaste presenten man kan ge. och om personen som får det inte är varsamt med det, då är det hans förlust och inte din. hur rädd man än är idén sekunden man bestämmer sig att här får du, så är det häftigt på samma gång. häftigt att man faktiskt vågar ge bort det mest värdefulla man har. ännu häftigare när han faktiskt tar bättre hand om det än vad du själv gjort. och om han tar det och sticker en kniv i det, tja, då har man i alla fall alltid kvar känslan av att man faktiskt vågade. och vågar man ge bort sitt hjärta till någon man hoppas älskar en, då vågar man också laga det om det nu blir så att man får tillbaka det trasigt."

visst är det underbart när någon sätter ord på ens egna känslor och tankar?

kärlek, lilla, relationer | att, forni, kärlek, michaela, om, älska | | kommentera |

ensamhet

är det något jag har insett sen jag blev sjukskriven är att jag är ensam. alla är ensamma in the end of the day. vissa kanske uppmärksammar det mer än andra, vissa kanske gillar det mer än andra. jag undrar om det finns någon i hela världen som hatar ensamhet lika mycket som jag.

jag har världens finaste vänner och familj som jag uppskattar och älskar till månen och tillbaka, det är en annan typ av ensamhet som jag inte har uppfattat tidigare.

det finns bara en person som kan göra mig frisk från min depression och ångest och det är jag. för att få hjälp och kunna bli frisk måste jag, och bara jag, be om hjälp. man måste liksom vara frisk för att kunna bli frisk, förstår ni vad jag menar? jag har inte ett brutet ben som en läkare lätt ser genom en röntgenbild för att sedan gipsa det så har det läkt färdigt efter några veckor.

min sjukdom kan ingen se. ingen kan gipsa eller plåstra om för att sedan låta det läka med lite vila. för att bli frisk från min sjukdom måste jag gå igenom allt som jag inte kan göra just pga min sjukdom. jag måste ringa till vårdcentraler och psykiatrier för att sedan övertala läkare och sköterskor att jag är sjuk medan dom ifrågasätter mitt tillstånd. 

för att bli frisk måste jag möta allt som jag har flytt från i 23 år. jag måste möta alla känslor, ensamheten, ångesten, alla minnen. jag kommer behöva vända ut och in på mig själv för att bli frisk. om jag någonsin blir 100 % frisk. det vet jag ännu inte. det enda jag vet är att jag inte kan bli mitt gamla jag igen, för det är mitt gamla jag som har gjort mig sjuk.

jag blev sjuk ensam och måste därför bli frisk ensam. 

lilla | depression, ensamhet, lilla, ohälsa, psykisk, utmattning, utmattningsdepression, ångest | | kommentera |

ångest

ångest för mig är numera vardag. den klamrar sig fast runt bröstet så att det gör ont. det känns som att jag inte får tillräckligt med luft, som att jag bara kan ta halva andetag. jag känner mina hjärtslag i hela kroppen, och ibland känns det som att hjärtat krampaktigt slår till med extra slag.


jag känner mig uppgiven. jag känner mig svag. ensam. sårbar. allt som betytt något har bara runnit mellan mina fingrar och kvar är bara jag och ångesten.


allt det jag har identifierat mig själv med har skalats bort lager för lager. kärleksrelationer, mitt jobb, mina ambitioner, mitt sociala liv. och kvar är bara en ledsen, ensam och förvirrad tjej.


jag försöker vara stark. jag försöker kämpa. jag vill kämpa för mig själv - och det är nog första gången. i hela mitt liv har jag flytt från mig själv och mina demoner. jag har bestämt att jag ska vara en stark och glad tjej som alla tycker om. jag har flytt för att det här aldrig ska komma ikapp. flytt från min ensamheten till destruktivitet, jobb, killar, alkohol och ibland droger. jag kan inte fly längre, men jag orkar inte heller kämpa. för mig har det varit svårt att acceptera för mig själv att jag inte är mitt vanliga jag. svårt att acceptera att jag behöver hjälp och svårt att be om hjälp.


och jag får ingen hjälp. jag känner mig som ett problem som ingen vill ta sig an. för första gången har jag börjat tvivla på om jag orkar det här, om det är värt det. det känns inte längre som att något har någon mening. 


jag lägger mig platt här och hoppas på att någon kommer och trollar mig frisk igen. nu har jag ingen kämparglöd kvar längre.


lilla | lilla, psykisk ohälsa, ångest | | kommentera |
upp