michaela forni - om att älska

"jag minns tiden innan kärlek blev förknippat med problem, jag saknar det naiva i mig själv när jag gärna satsade varenda centimeter av mig själv på den jag älskade. jag saknar den jag en gång var men jag är glad över allt jag har lärt mig, men samtidigt inte. vad lär man sig av ett brustet hjärta förutom hur ont kärlek gör? man blir rädd och det är inte bra. jag orkar inte bli kär säger jag och det är sant, jag orkar inte.

jag är ledsen över att det har blivit så. att man inte orkar med det som egentligen är det finaste av allt. jag är ledsen över att jag förknippar det med något som gör ont."


"det handlar väl om att våga. men att våga är det läskigaste som finns. att stå med hjärtat i handen och tveka, vågar jag ge bort det? första gången var det så pirrigt. vad har jag att förlora? det visste jag inte då. efter några gånger är det mer skitläskigt än pirrigt. att varsamt slå in sitt hjärta i ett litet paket och ge bort det, här får du en present, det är ditt nu. du kan göra vad du vill med det. ja men det är väl klart att det är skitläskigt, när vissa faktiskt har gjort precis vad de velat med det. kastat det i en sjö och plötsligt kan man inte andas längre, hej då nu drunknar jag.

men att ge bort sitt hjärta till någon är den finaste presenten man kan ge. och om personen som får det inte är varsamt med det, då är det hans förlust och inte din. hur rädd man än är idén sekunden man bestämmer sig att här får du, så är det häftigt på samma gång. häftigt att man faktiskt vågar ge bort det mest värdefulla man har. ännu häftigare när han faktiskt tar bättre hand om det än vad du själv gjort. och om han tar det och sticker en kniv i det, tja, då har man i alla fall alltid kvar känslan av att man faktiskt vågade. och vågar man ge bort sitt hjärta till någon man hoppas älskar en, då vågar man också laga det om det nu blir så att man får tillbaka det trasigt."

visst är det underbart när någon sätter ord på ens egna känslor och tankar?

kärlek, lilla, relationer | att, forni, kärlek, michaela, om, älska | | kommentera |

me too

jag var 14 år och för första gången hade jag en kille i mitt tonårsrum i den nyinflyttade lägenheten i stockholm. han var ett år äldre och ville inte att folk skulle veta om vår relation, att vi var tillsammans, pga hans religion och hans familj vilket jag respekterade. jag var bara glad över att en kille i årskursen över ville vara med just mig.


vi hånglade på min flicksäng och det ena ledde till det andra... när vi var nakna och jag sa att jag inte kände mig redo för att ha sex tjatade han på mig. han överöste mig med komplimanger men jag sa fortfarande nej. "varför skulle du annars ligga här naken" säger han, och då kommer skulden. jag har ju lagt mig här själv. jag har faktiskt klätt av mig självmant. jag kanske ändå är skyldig honom det här eftersom vi ändå ligger här nakna?


där och då blev jag av med min oskuld. han tog den, snodde den från mig. jag försökte avbryta och avleda men han visste vad han skulle säga och göra för att mitt svaga, 14-åriga jag skulle känna att jag signat upp för det här.


efteråt kände jag att jag hade svikit mig själv och tillfredställt honom. jag kände att han hade gjort något som jag inte ville. det kändes fel i magen. jag försökte senare avsluta vår relation och då haglar hatsmsen in. "fattar du inte att ingen vill ha dig förutom jag?". den meningen bränner fortfarande i mig, och än idag kan jag ibland tänka att han kanske hade rätt.


tiden gick och några år senare blev han dömd för misshandel och kvinnofridskränkning mot två andra tjejer. jag hade kunnat vara en av de tjejerna.



lilla, relationer | lilla, metoo, relationer | | kommentera |

14 april 2017

Jag kan liksom inte förklara hur jag mår. Jag har förlorat killen som har varit människan som jag stått närmast i 3 års tid, och han har klankat ner på mig och vårt förhållande på ett sånt sjukt och knäckande sätt. Spottat på alla mina personlighetsdrag, det som verkligen är "jag" och gått bakom ryggen på mig.
Jag har så gott som förlorat min bästa vän som jag haft i typ 6-7 år. Jag har ingen som jag kan prata med på samma sätt som henne, och ingen som förstår mig på samma sätt. Jag har aldrig känt mig så jävla fucking tom och ensam i hela mitt liv. Känner ingen mening till någonting, alltså på riktigt. Killen jag dejtar är ett jävla svin, men känner ändå att det inte spelar någon roll - för det kommer ändå alla vara till slut.
 
P har fått mig att må så jävla bra. Bra på ett sätt som jag liksom inte känt på flera månader. Det är som en fristad för kropp och själ att vara där. Ångesten släpper och jag vet att vad jag än gör eller säger där spelar ingen roll. Han skulle aldrig döma mig för någonting. 
Nu vet jag att jag antingen kommer behöva leva utan min bästa vän eller P - eller båda två, och det gör så jävla ont.
 
Jag har ett ångesttryck över bröstet så gott som hela tiden. Får ibland panik av att vara hemma själv, men får samma gång panik av att vara bland människor. Känner ingen mening med att jobba, äta, vara eller leva. Kan inte sova och om jag gör det har jag mardrömmar. Kan bokstavligen inte svara på när jag var hungrig sist och sov bra.
 
Jag känner mig så jävla piss, vill liksom inte att någon kommer nära. Vet fan inte vad jag ska göra. Den här känslan av att känna sig värdelös, meningslös, ångestfylld och allmänt jävla PISS äter upp mig.

bakgrund, lilla, relationer | lilla, psykisk ohälsa, relationer, relationsresan, tankar | | kommentera |
upp