ensamhet
jag har världens finaste vänner och familj som jag uppskattar och älskar till månen och tillbaka, det är en annan typ av ensamhet som jag inte har uppfattat tidigare.
det finns bara en person som kan göra mig frisk från min depression och ångest och det är jag. för att få hjälp och kunna bli frisk måste jag, och bara jag, be om hjälp. man måste liksom vara frisk för att kunna bli frisk, förstår ni vad jag menar? jag
har inte ett brutet ben som en läkare lätt ser genom en röntgenbild för att sedan gipsa det så har det läkt färdigt efter några veckor.
min sjukdom kan ingen se. ingen kan gipsa eller plåstra om för att sedan låta det läka med lite vila. för att bli frisk från min sjukdom måste jag gå igenom allt som jag inte kan göra just pga min sjukdom. jag måste ringa till vårdcentraler och psykiatrier
för att sedan övertala läkare och sköterskor att jag är sjuk medan dom ifrågasätter mitt tillstånd.
för att bli frisk måste jag möta allt som jag har flytt från i 23 år. jag måste möta alla känslor, ensamheten, ångesten, alla minnen. jag kommer behöva vända ut och in på mig själv för att bli frisk. om jag någonsin blir 100 % frisk. det vet jag ännu
inte. det enda jag vet är att jag inte kan bli mitt gamla jag igen, för det är mitt gamla jag som har gjort mig sjuk.
jag blev sjuk ensam och måste därför bli frisk ensam.