michaela forni - om att älska
"jag minns tiden innan kärlek blev förknippat med problem, jag saknar det naiva i mig själv när jag gärna satsade varenda centimeter av mig själv på den jag älskade. jag saknar den jag en gång var men jag är glad över allt jag har lärt mig, men samtidigt inte. vad lär man sig av ett brustet hjärta förutom hur ont kärlek gör? man blir rädd och det är inte bra. jag orkar inte bli kär säger jag och det är sant, jag orkar inte.
jag är ledsen över att det har blivit så. att man inte orkar med det som egentligen är det finaste av allt. jag är ledsen över att jag förknippar det med något som gör ont."
"det handlar väl om att våga. men att våga är det läskigaste som finns. att stå med hjärtat i handen och tveka, vågar jag ge bort det? första gången var det så pirrigt. vad har jag att förlora? det visste jag inte då. efter några gånger är det mer
skitläskigt än pirrigt. att varsamt slå in sitt hjärta i ett litet paket och ge bort det, här får du en present, det är ditt nu. du kan göra vad du vill med det. ja men det är väl klart att det är skitläskigt, när vissa faktiskt har gjort precis vad
de velat med det. kastat det i en sjö och plötsligt kan man inte andas längre, hej då nu drunknar jag.
men att ge bort sitt hjärta till någon är den finaste presenten man kan ge. och om personen som får det inte är varsamt med det, då är det hans förlust och inte din. hur rädd man än är idén sekunden man bestämmer sig att här får du, så är det häftigt
på samma gång. häftigt att man faktiskt vågar ge bort det mest värdefulla man har. ännu häftigare när han faktiskt tar bättre hand om det än vad du själv gjort. och om han tar det och sticker en kniv i det, tja, då har man i alla fall alltid kvar
känslan av att man faktiskt vågade. och vågar man ge bort sitt hjärta till någon man hoppas älskar en, då vågar man också laga det om det nu blir så att man får tillbaka det trasigt."
visst är det underbart när någon sätter ord på ens egna känslor och tankar?