ångest

ångest för mig är numera vardag. den klamrar sig fast runt bröstet så att det gör ont. det känns som att jag inte får tillräckligt med luft, som att jag bara kan ta halva andetag. jag känner mina hjärtslag i hela kroppen, och ibland känns det som att hjärtat krampaktigt slår till med extra slag.


jag känner mig uppgiven. jag känner mig svag. ensam. sårbar. allt som betytt något har bara runnit mellan mina fingrar och kvar är bara jag och ångesten.


allt det jag har identifierat mig själv med har skalats bort lager för lager. kärleksrelationer, mitt jobb, mina ambitioner, mitt sociala liv. och kvar är bara en ledsen, ensam och förvirrad tjej.


jag försöker vara stark. jag försöker kämpa. jag vill kämpa för mig själv - och det är nog första gången. i hela mitt liv har jag flytt från mig själv och mina demoner. jag har bestämt att jag ska vara en stark och glad tjej som alla tycker om. jag har flytt för att det här aldrig ska komma ikapp. flytt från min ensamheten till destruktivitet, jobb, killar, alkohol och ibland droger. jag kan inte fly längre, men jag orkar inte heller kämpa. för mig har det varit svårt att acceptera för mig själv att jag inte är mitt vanliga jag. svårt att acceptera att jag behöver hjälp och svårt att be om hjälp.


och jag får ingen hjälp. jag känner mig som ett problem som ingen vill ta sig an. för första gången har jag börjat tvivla på om jag orkar det här, om det är värt det. det känns inte längre som att något har någon mening. 


jag lägger mig platt här och hoppas på att någon kommer och trollar mig frisk igen. nu har jag ingen kämparglöd kvar längre.


lilla | lilla, psykisk ohälsa, ångest | |
upp