ångest

ångest för mig är numera vardag. den klamrar sig fast runt bröstet så att det gör ont. det känns som att jag inte får tillräckligt med luft, som att jag bara kan ta halva andetag. jag känner mina hjärtslag i hela kroppen, och ibland känns det som att hjärtat krampaktigt slår till med extra slag.


jag känner mig uppgiven. jag känner mig svag. ensam. sårbar. allt som betytt något har bara runnit mellan mina fingrar och kvar är bara jag och ångesten.


allt det jag har identifierat mig själv med har skalats bort lager för lager. kärleksrelationer, mitt jobb, mina ambitioner, mitt sociala liv. och kvar är bara en ledsen, ensam och förvirrad tjej.


jag försöker vara stark. jag försöker kämpa. jag vill kämpa för mig själv - och det är nog första gången. i hela mitt liv har jag flytt från mig själv och mina demoner. jag har bestämt att jag ska vara en stark och glad tjej som alla tycker om. jag har flytt för att det här aldrig ska komma ikapp. flytt från min ensamheten till destruktivitet, jobb, killar, alkohol och ibland droger. jag kan inte fly längre, men jag orkar inte heller kämpa. för mig har det varit svårt att acceptera för mig själv att jag inte är mitt vanliga jag. svårt att acceptera att jag behöver hjälp och svårt att be om hjälp.


och jag får ingen hjälp. jag känner mig som ett problem som ingen vill ta sig an. för första gången har jag börjat tvivla på om jag orkar det här, om det är värt det. det känns inte längre som att något har någon mening. 


jag lägger mig platt här och hoppas på att någon kommer och trollar mig frisk igen. nu har jag ingen kämparglöd kvar längre.


lilla | lilla, psykisk ohälsa, ångest | | kommentera |

me too

jag var 14 år och för första gången hade jag en kille i mitt tonårsrum i den nyinflyttade lägenheten i stockholm. han var ett år äldre och ville inte att folk skulle veta om vår relation, att vi var tillsammans, pga hans religion och hans familj vilket jag respekterade. jag var bara glad över att en kille i årskursen över ville vara med just mig.


vi hånglade på min flicksäng och det ena ledde till det andra... när vi var nakna och jag sa att jag inte kände mig redo för att ha sex tjatade han på mig. han överöste mig med komplimanger men jag sa fortfarande nej. "varför skulle du annars ligga här naken" säger han, och då kommer skulden. jag har ju lagt mig här själv. jag har faktiskt klätt av mig självmant. jag kanske ändå är skyldig honom det här eftersom vi ändå ligger här nakna?


där och då blev jag av med min oskuld. han tog den, snodde den från mig. jag försökte avbryta och avleda men han visste vad han skulle säga och göra för att mitt svaga, 14-åriga jag skulle känna att jag signat upp för det här.


efteråt kände jag att jag hade svikit mig själv och tillfredställt honom. jag kände att han hade gjort något som jag inte ville. det kändes fel i magen. jag försökte senare avsluta vår relation och då haglar hatsmsen in. "fattar du inte att ingen vill ha dig förutom jag?". den meningen bränner fortfarande i mig, och än idag kan jag ibland tänka att han kanske hade rätt.


tiden gick och några år senare blev han dömd för misshandel och kvinnofridskränkning mot två andra tjejer. jag hade kunnat vara en av de tjejerna.



lilla, relationer | lilla, metoo, relationer | | kommentera |

när saker går upp för en..

jag har först nu på riktigt förstått hur lite engagerad min man var i vår relation. jag har sagt det förut, till honom och andra och sett det som en av orsakerna till att jag tog steget och gjorde slut. men det är först nu jag på riktigt förstår det.
förut jobbade han hemifrån VARJE vardagskväll. hade aldrig tid med något annat. nu kan han vara borta tre-fyra kvällar i veckan utan problem. och det stör mig så enormt. inte att han nu är med någon annan, för det tycker jag bara är bra, utan att han helt plötsligt tar sig tid. tid jag inte fick. och det gör mig ledsen.
inte så att jag vill ha den tiden nu, men jag ville ha den då. och det gör ont att jag inte fick den.

upp