14 april 2017

Jag kan liksom inte förklara hur jag mår. Jag har förlorat killen som har varit människan som jag stått närmast i 3 års tid, och han har klankat ner på mig och vårt förhållande på ett sånt sjukt och knäckande sätt. Spottat på alla mina personlighetsdrag, det som verkligen är "jag" och gått bakom ryggen på mig.
Jag har så gott som förlorat min bästa vän som jag haft i typ 6-7 år. Jag har ingen som jag kan prata med på samma sätt som henne, och ingen som förstår mig på samma sätt. Jag har aldrig känt mig så jävla fucking tom och ensam i hela mitt liv. Känner ingen mening till någonting, alltså på riktigt. Killen jag dejtar är ett jävla svin, men känner ändå att det inte spelar någon roll - för det kommer ändå alla vara till slut.
 
P har fått mig att må så jävla bra. Bra på ett sätt som jag liksom inte känt på flera månader. Det är som en fristad för kropp och själ att vara där. Ångesten släpper och jag vet att vad jag än gör eller säger där spelar ingen roll. Han skulle aldrig döma mig för någonting. 
Nu vet jag att jag antingen kommer behöva leva utan min bästa vän eller P - eller båda två, och det gör så jävla ont.
 
Jag har ett ångesttryck över bröstet så gott som hela tiden. Får ibland panik av att vara hemma själv, men får samma gång panik av att vara bland människor. Känner ingen mening med att jobba, äta, vara eller leva. Kan inte sova och om jag gör det har jag mardrömmar. Kan bokstavligen inte svara på när jag var hungrig sist och sov bra.
 
Jag känner mig så jävla piss, vill liksom inte att någon kommer nära. Vet fan inte vad jag ska göra. Den här känslan av att känna sig värdelös, meningslös, ångestfylld och allmänt jävla PISS äter upp mig.

bakgrund, lilla, relationer | lilla, psykisk ohälsa, relationer, relationsresan, tankar | | kommentera |

stora livet

jag har fått nog. nog som i att vilja ha mer utav livet. jag kan inte leva ett liv som bara är vardag och föräldraskap utan behöver mer. jag behöver känna att jag är värdesatt, älskad och åtrådd.
 
jag kände inte att jag var något av det. men jag behöver bli swept off my feet. eller jo, jag vet att jag var och fortfarande är älskad, men det andra... not so much. eller alltså respekterad och värdesatt var jag, som i någon som är viktig framförallt i rollen som barnens mamma men inte som en uppskattad älskare. jag var inte någon man åtsidosatte kvällsjobbet för. eller ordnade särskilda kvällar, dagar eller upplevelser för på tu man hand. om jag inte specifikt bad om det. 
 
ibland har jag önskat att han bara gjorde mer. att när jag sa att jag inte ville mer istället kämpade. slogs för oss. gjorde allt han kunde. men han led i det tysta. grät tyst när vi åkte bil. satt plågad och tittade ut genom fönstret. slutade äta. men han bad aldrig om en andra chans. han bad aldrig om att få ge mig det jag ville, och då visste jag att han redan gett upp. det var bara upp till mig att avsluta det. döda det skadeskjutna djuret. och jag tror ändå det är tur. för jag tror det bara hade brustit till slut ändå. 
 
men sicket nederlag. att ha varit ihop i sjutton jävla år. jag var ett barn i lagens mening när vi blev ihop. och vi har bara gått från klarhet till klarhet. men sen tog det stopp. inga fler årspresenter eller påskpresenter eftersom en av oss "trodde inte vi skulle ge varandra något". nej, alltså det är inget jävla tvång att visa sin uppskattning. 
samtidigt sa han ibland att jag är vacker. och det är fint. och jag tror att jag krossade hans hjärta på något plan. även om det är svårt för mig att se det idag. för om jag hade gjort det borde han ha kämpat mer. om han verkligen ville ha mig så borde han ha visat det. jag hade slagits med näbbar och klor om han hade gjort slut för, säg ett år sen. men vi var inte där nu. istället är han nu tacksam att jag gjorde detta. men det är jag också. för nu tror jag faktiskt att jag har det bästa av två världar.
 
även om det ibland fortfarande gör ont. 

bakgrund, stora | bakgrund, kärlek, relationer, relationsresan, stora | | kommentera |

lilla livet

jag vaknar lite disig på kvällen. vi båda har sovit till och från hela dagen - baksmällan från igår går inte omärkt förbi. det första jag ser är hans mobil som ligger upp-och-ner framför mig, det ger mig en obehaglig känsla från förr. jag är lite yrvaken men inser snabbt att jag sovit bort så gott som hela dagen. klockan är över 22 och han sover sött och oskyldigt bakom mig. som bara han kan göra. 

den där mobilen ligger ändå upp-och-ner. jag kan inte låta bli. jag slår in hans låskod på mobilen och det första jag ser är siri-appförslag, och där ligger den. kik-appen. jag vet redan vad det betyder. hela handen börjar skaka medan jag läser genom konversationerna... "mmm du är så sexigt dirty", "skulle vilja ligga i en 69a med dig" är några av de saker jag hinner läsa innan jag får svindel och i panik stänger igen allting. låtsas som jag aldrig sett det. men det har jag. jag famlar efter mina cigaretter och låtsas som att jag ska gå ner och röka - som att allt är som vanligt.

jag tänder cigaretten och ringer min bästa vän utan svar. ringer min andra bästa vän och han svarar - och nu säger jag det högt. han har gjort det... igen. jag går bort från porten för jag vill inte att han ska höra - vill förbereda mig innan jag fejsar honom. men det hinner jag inte. han fattar direkt och jag vet fortfarande inte idag vad det var som gjorde att han förstod att han var påkommen.

han sprang ner genom porten och ut till mig, han var andfådd och försökte få fram orden som skulle förlåta allting... men dom kom aldrig. de enda orden som kom var ord om hur jag varit, vad jag gjort och inte gjort för vår relation. nu låg problemet plötsligt hos mig. igen. för tredje gången.

den kvällen grät jag mig själv till sömns och lät honom inte röra mig - fast det enda jag ville var att han skulle röra mig på det sättet som alltid fick mig att känna mig så älskad. och jag har inte blivit rörd på det sättet sen han.


upp